Krukan

Det börjar med en kruka.

– Jag tänker att den får stå ute, säger han.
– Vad är det för ungkarlsfasoner, säger hon. Ställ ner den i källaren så håller den längre.
– Men jag bryr mig inte om den skulle gå sönder. Om du bryr dig så kan du gå ner i källaren.
– Varför ska jag ta hand om dina prylar, i ditt hem?

Det blir tyst en stund. Men det går inte att tysta tankarna eller att kväva orden.

– Du är arrogant.
– Jag förstår inte hur du tänker.
– Du lyssnar inte på vad jag säger!
– Jag orkar inte med den här diskussionen.
– Du kan säga det när jag har sagt mitt, istället för att vissla och låtsas att allt är okej.
– Jag gjorde ju det för i helvete! Hur kan du bli så arg och hoppa på mig på grund av en så oviktigt sak?

Sanningen är att det inte handlar om en sak längre. Egentligen handlar det om dem och spänningar som finns under ytan. Men de missförstår varandra, de är otydliga och de tar inte diskussionen. För diskussionen i fråga ställer i sin tur frågor de inte vill svara, frågor som är avgörande.

Därför lugnar de ner sig. De säger förlåt. De säger att det var onödigt och att nu är det bra igen.  De konstaterar att de aldrig ska prata om den där jävla krukan igen. Krukan som nu skulle kunna falla från balkongen och tre våningar ner utan att någon av dem skulle bry sig det minsta.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s