När livet är som en film

Min mamma och min mormor var med om en bilolycka i går. Mitt på ljusa dan, till och med innan snön kom. Helt plötsligt hade de kört in i en stillastående buss. Pappa ringde och sa: ”Bli inte orolig nu”.

Jag blev orolig.

Jag blev orolig fastän jag direkt fick reda på att allt gått bra.

Men det är svårt att inte tänka på det värsta som skulle kunna hänt.

I dag kom jag hem. Redo för det värsta och samtidigt inte alls beredd. Och visst har mamma ont och måste kanske sjukskrivas och bilen är skrot och ska bli försäkringsärende.

Men mitt i allt står mamma bara och skrattar, för hon har precis försökt blåsa ut ett ljus med tandborsten i munnen och istället dregglat på vardagsrumsbordet. Dessutom har pappa har satt på sig grythandsken för att ta ut vetekudden ur micron.

Och jag vet inte hur jag ska reagera på att mitt liv plötsligt blivit som ytterligare en tragikomisk indierulle om en älskvärd men dysfunktionell familj.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Ord

2 responses to “När livet är som en film

  1. Det låter sådär härligt ändå, trots det som kunde ha gått så illa! Hoppas att dom mår bra och att det inte blir några större konsekvenser!

    • Jo, det är det som är så sjukt. Jag var förberedd på 100 procent allvar och så visar det sig att livet inte funkar så. Men det gick ju som sagt bra, tack gode.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s