Menageriet

– Titta på cavaliervalparna! säger mormor. Hon pekar ut i den tomma sjukhuskorridoren. Det är den typen av saker hon har börjat säga. Hon pratar om saker som bara hon och ingen annan ser. Just nu är det djur.

– Och katterna, tänk vilka fina!

Det kanske inte är så konstigt att förvirringen blir allt större. Akuten är trots allt inte den typ av miljö man självmant väljer att besöka för att uppleva ett inre lugn. Och sju timmar är en lång tid att vänta när man är gammal.

Men det finns många djur på sjukhuset som ingen annan vet om. Väl uppe på avdelningen finns en mer exotisk samling. Mormor pratar om näbbmöss, lamadjur och ett par tre, fyra ytterligare oväntade arter. Hon verkar dock road av menageriet. Det, om något, kan man vara tacksam för.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Ord

3 responses to “Menageriet

  1. Det är något fint över det, samtidigt som det är så tungt att se sina nära i såna situationer. Såna där som aldrig kommer bli bättre.

    • Man får försöka se de positiva delarna antar jag. Men det är inte alltid så lätt.

      • Verkligen inte. Men det är ”lustigt” hur fort man finner sig i en situation. Är väl en försvarsmekanism antar jag. Skulle det alltid kännas som första gången man inser att en nära är på väg åt ett håll man inte vill, så skulle det bli outhärdligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s