KBT-Samtal

IMG_6426

Jag brukar säga att ett av mina favoritintressen är att tänka. För mig är tänkandet en aktivitet i sig och inte bara en automatisk process. Därför spenderar jag gärna mycket tid på att reflektera, fundera och bilda mig uppfattningar om saker och ting.

Jag ser mitt huvud som en fristad och mitt tänkande som en del av min identitet. Just av den anledning är det väldigt svårt för mig att veta att mitt tänkande också skadar mig. Jag har nämligen periodvis stora problem med nedstämdhet, som troligtvis orsakas av att jag försöker rationalisera bort mina känslor.

Sen en tid tillbaka går jag på samtal hos en KBT-psykolog. Han anser att jag har ett starkt självförakt. Tillsammans försöker vi att kartlägga mina tankar, känslor och mitt beteende, för att avgöra när jag tänker ”fel”. Detta gör vi genom att jag får prata om olika händelser och hur jag känt och resonerat. Sen bryter han ner mitt resonemang och visar var det leder mig någonstans.

Vid ett flertal tillfällen har vi kommit fram till att jag har två röster eller viljor inom mig, vilket säkerligen kan låta aningen schizofrent. I teorin handlar det om att jag dels har mina känslor och sedan har jag mina tankar om mina känslor.

När jag exempelvis känner mig ledsen börjar jag nästan direkt att försöka bearbeta min ledsamhet genom att tänka ”förnuftigt”. Jag försöker exempelvis ofta förklara för mig själv att det finns omständigheter jag inte tänkt på och att det därmed finns anledningar till att min reaktion är överdriven. Men mina argument hjälper sällan mig, tvärtom så blir de en kritik mot mig själv. Så istället för att bara vara ledsen på situationen blir jag besviken och arg på mig själv.

Den här veckan fick jag en KBT-läxa: Jag ska försöka att lägga till en tredje komponent till mitt inre i form av en betraktare. När en situation uppstår ska jag själv försöka identifiera mina känslor och mina tankar, men utan att faktiskt slå ihop de båda. Det känns både teoretiskt görbart och helt jävla omöjligt.  Målet är i alla fall att försöka och att så småningom lyckas. Men jag är väl medveten om att framsteg tar tid.

Annonser

8 kommentarer

Filed under Individen

8 responses to “KBT-Samtal

  1. Jag är nära exakt likadan. Förutom att jag inte brukar försöka skylla undan när jag känner mig ledsen, men däremot så brukar jag bli arg på mig själv för att jag blir ledsen. Skillnaden är nog hårfin, dock. Varför skulle du inneha ett stort självförakt just? De två första styckena stämmer prick in på mig och jag VET att jag hyser ett starkt självförakt, men vad grundar han det påståendet på? Blir ju nyfiken på hur resonerandet går.

    • Som jag har uppfattat det så beror självföraktet på att jag riktar alla negativa känslor mot mig själv. Jag kan liksom du skriver, sällan bli ledsen utan att samtidigt bli väldigt arg på mig själv, vilket i sig är en självskadande reaktion. Har själv väldigt svårt just för ordet ”självförakt”, det känns så stort och allvarligt.

      • Det känns också utöver själva ordet självförakt i sig, för mig, som något jag skäms för. För man SKA ju inte känna så. Man SKA ju ha bra självförtroende och driv och pepp och blah. Hela den grejen tycker jag är värre än utseendehetsen, grejen med att vara så nöjd och lycklig. Jag kommer nog aldrig bli lycklig på det viset, har aldrig varit. Jag är glad på mitt eget sätt ändå. Med mitt förakt.

        Vart ska du rikta känslorna istället? Att intala sig själv att man får bli ledsen och att man får känna si och så funkar ju inte på djupet, för mig iallafall. Jag kan rabbla teorin men känslan stämmer inte.

      • Tycker verkligen att du är något på spåret där med din reflektion om självförakt. Det blir väldigt mycket en skam i sig, något oönskat. Sen tycker jag också att det är problematiskt att det finns en hets att man ska vara nöjd och glad hela tiden. För det är man faktiskt inte.

        Det är också sant att det är svårt att själv intala sig vad som är okej och inte okej att känna. Det blir som när någon säger ”tänk inte på det” och man inte kan göra annat än att tänka!

        Det som jag och min psykolog håller på med är som en omprogrammering som, väldigt generaliserande förvisso, går ut på att jag ska lära mig att få vara ledsen och rikta den känslan ut från mig istället för in igen. Den viktiga skillnaden här är väl framför allt att jag inte sitter själv och försöker intala mig om vad jag borde och inte borde känna, utan att jag får hjälp att se och bryta skadliga tankemönster. Det är svårt att få perspektiv på sina egna tankar när man ser dem som självklarheter.

  2. Väldigt intressant! Du får skriva mer om det (om du vill förstås, men det vet du ju redan, eh). Är verkligen helt icke insatt i psykologens värld. Skulle behöva exakt samma sak själv men är liksom i trotsåldern fortfarande när det kommer till främmande människor som ska rota runt i min varelse, vare sig det är fysiskt eller psykiskt.

    • Jag tror att det är ganska naturligt att känna visst motstånd mot att släppa in någon på det sättet, jag var ju också tveksam innan jag började. Min tanke är i alla fall att fortsätta skriva om det, det blir också ett sätt att bearbeta situationen 🙂

  3. Jag är likadan, nästan. Har hemskt dålig självbild, inte förakt men jag ser mig som värdelös och meningslös. Känslor är farligt och när jag är ledsen eller arg försöker jag bearbeta det med förnuft och rationalitet. Jag förklarar för mig själv varför jag känner som jag gör och delar in det prydligt så det inte ska komma ut, och tillåter mig inte att faktiskt känna. När min KBTterapeut fick mig att låta bli att vara rationell över mina känslor var det oerhört skrämmande, det timades lägligt med en stor ledsenhetsattack och jag lyckades på något sätt bara känna. Hemskt. Kände mig sjuk. Men ack så befriande efteråt. Terapi är fanimej det bästa jag gjort i mitt liv, även om jag mår skit av det ibland.

    • Det är så fruktansvärt svårt att helt släppa det rationella! Jag som alltid har intalat mig att jag ska må bättre av att tänka mer sakligt blev väldigt ställd när jag för första gången blev rådd att försöka tänka annorlunda. Är liksom du väldigt glad att jag kan gå i terapi, men det är verkligen inte lätt ibland!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s