Tomt

IMG_6739

Jag vill ogärna avfärda september som månad, men fan, den har inte direkt visat sig från sin bästa sida hittills. Valutgången var minst sagt ingen höjdare, men jag tror inte att jag kan säga något om det som de flesta inte redan läst/hört många gånger om vid det här laget. Personligen kommer dock månadens stora tragedi förbli bortgången av min familjekatt Mo.

Det är underligt när ett djur dör. De är självklara familjemedlemmar när de väl lever, men så fort de inte längre finns förväntas de vara fullkomligt utbytbara. Man hinner knappt berätta vad som hänt innan någon frågar om man kanske inte ska skaffa en ny katt. Självfallet är det sagt i allra högsta välmening, men det ändrar inte faktumet att det är en usel tröst. Det är inte heller vänligt att säga något sådant till en familj som upplevde att just deras djur var universums mittpunkt.

För faktum är att just nu känns det konstigt, ledsamt och tomt. Jag både tror mig se och höra henne överallt, fast hon inte längre finns där. Och fastän jag kanske kommer ha flera husdjur, ja, kanske till och med flera katter i mitt liv så förändrar inte det faktumet att jag alltid kommer att sakna just min Mo. Men det är väl som Hagrid konstaterar i Prisoner of Azkaban: Ah, well, people can be stupid abou’ their pets.

Annonser

8 kommentarer

Filed under Ord

8 responses to “Tomt

  1. Så tråkigt! De lämnar stora tomrum efter sig de där små liven. Beklagar sorgen!

  2. Det är ju ett sånt elände. Det finns ingenting att säga heller, man får ta sig igenom det värsta och sen försöka minnas det fina. Jag har svårt att hantera vissa katters bortgång och smärtan som de ändå lämnat efter sig gör att jag blir rädd för att skaffa nya husdjur. Jag såg och hörde dom där dom brukade ligga och kom på mig själv med att ropa efter dom och usch! Tassar mot golv och allt det där. Jag känner verkligen med dig, det är hårt.

    Och ett av de sista fotona jag fick ta på en av kissarna (hon som var min katt) tog jag på henne på ett likadant täcke som du har på bilden där. Lille fluffo.

  3. Therese Johansson

    Åh. Jag känner med dig, jag förlorade också min lilla kompis i somras. Så knäppt när en liten person har funnits i ens liv i 18 av 22 år och plötsligt så gör den inte det längre. Beklagar din sorg, och det är okej att vara ledsen hur länge som helst oavsett om det ”bara” är en katt, för det är för jävligt. skickar kramar!

    • Tack för den fina kommentaren! Nu börjar det kännas lite lättare, men det är klart att det alltid kommer att finnas en saknad. Hemskt tråkigt att höra om din katt, det är verkligen precis som att förlora en del av ens familj.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s