Tag Archives: film

Det som (kanske) har hänt

Jaha, här ligger bloggen och samlar damm på www. Det har varit tyst i lite mer än en månad och jag förstår att en förklaring kanske är i sin ordning. Här har vi därför tre scenarion om vad som kan ha hänt undertecknad under maj månad:

the_hangover_cast-10488

1) Då jag festade alltför mycket över Valborg har jag varit bakfull och eländig ända sen första maj. Grabbarna i The Hangover kan slänga sig i väggen.
mr-mrs-smith2

 

2) Jag har varit iväg på ett superhemligt spionuppdrag inte helt olikt det i Mr. and Mrs. Smith. Alla hypotetiska framtida livspartners har dock klarat livhanken.

 

meetingonthebus_eternalsunshineofthespotlessmind

3) Jag har lidit av en minnesförlust och ägnat tid åt att återuppta kontakten med allt möjligt löst folk som jag valt att radera från minnet. Lite som i Eternal Sunshine of the Spotless Mind (som jag älskar att påpeka heter Evig solskinn i et plettfritt sinn på norska) så att säga.

 

(Ja, eller så har jag inte gjort så mycket mer än pluggat, flyttat ut ur korridoren (till lägenhet) för att sedan flytta hem inför sommaren igen. Men det har det inte gjorts någon spännande film om vad jag vet).

2 kommentarer

Filed under Individen

No, it’s pronounced ”Fronkensteen”

Jag måste bara passa på att tacka alla hjärtligast för de goa tv-serietipsen under förra inlägget. Känner att jag garanterat kommer att ha sysselsättning under de kommande innesittarmånaderna. Om jag får någon tid över efter mina framtida maratonlånga netflixsessioner kanske jag även passar på att ta en sväng till universitet och lär mig något, men ta det inte för ett löfte.

På tal om bildning har jag precis läst Mary Shelleys Frankenstein. Det var en spännande läsupplevelse, samtidigt som den inte alls var som jag hade förväntat mig. Utöver Mel Brooks komiska filmatisering Det våras för Frankenstein, har jag bara haft den klassiska bilden av Frankensteins monster och hans historia, vilket visade sig stämma väldigt lite överens med originalet från 1818.

young_frankenstein

”Do you also say ‘Froaderick’?” 

Från Det våras för Frankenstein, klipp här.

Det var inte så att jag förväntade mig att boken skulle ha fullt lika många puckelryggiga hjälpredor och sexskämt som parodin, nej, så långt sträcker sig faktiskt min förmåga att resonera. Däremot blev jag förvånad över att så mycket av grundhistorien ser annorlunda ut. Själva skapandet av demonen avhandlas väldigt snabbt och sedan spenderar Dr Frankenstein och hans skapelse stora delar av berättelsen på skilda håll. Karaktärerna, händelserna och platserna skiljer sig markant mellan bok och filmatisering, i boken utspelar sig slutscenen exempelvis på en båt på väg mot nordpolen.

Även monstret gör mer än att släpa runt sin tunga kropp och stöna, istället har han väldigt filosofiska monologer och bildar sig genom att b.la. läsa Den unge Werthers lidande. Sen är han självfallet extremt mordisk och hämndlysten också, men det är en annan femma. Jag som i 99 fall av 100 alltid säger  ”boken är bättre än filmen kan faktiskt konstatera att Frankenstein är ett undantag: filmatiseringarna skiljer sig enligt min mening nämligen så fundamentalt från boken att de blir två nästintill skilda berättelser.

2 kommentarer

Filed under Ord

En grek eller två

Höstterminerna är för många synonymt med introduktionskurser. Så är det i alla fall för mig, som i början av månaden körde igång Litteraturvetenskap A med buller och bång. Som kan förväntas av ett humanistiskt ämne har detta intro gjort sitt avstamp i civilisationernas civilisation, nämligen det antika Grekland. Jag är fascinerad av den kultur, mytologi och kanske framförallt den litteratur som härstammar från denna tid och vill egentligen bara sörpla i mig ny kunskap, om jag bara för en kort stund får stanna vid två små, små, grekiska pet peeves som jag utvecklat:

1) Eftersom ingen i min klass kan antik grekiska (jag vet, utbildningen ställer för låga krav) arbetar vi med en rad olika översättningar av de mest relevanta verken. Detta innebär att stavningarna av de otaliga antal hjältars, gudars och vanliga dödligas namn varierar något enormt. Akilles? Achilles? Achillevs?! Den aspirerande perfektionisten i mig blir galen av att det inte finns ett rätt svar samt finner det även mycket irriterande att jag är inkonsekvent i mitt eget antecknande.

disney_hercules_pic33-560x332

2) Som det Disney-fan jag är tycker jag att det är väldigt roligt att kunna associera dåtidens stora hjältar till de färgglada figurer som jag lärde känna i favoritfilmen Herkules. Nog för att det egentligen finns ganska få likheter mellan barnfilmens roliga gudar och deras mytologiska motsvarigheter, för historieförvanskningen i just den här filmen är något jag inte bryr mig särskilt mycket om. Nej, det litteraturvetaren i mig stör sig på med Disneyversionen är att alla gudar har sina grekiska namn förutom huvudpersonen, som har det romerska. Det går säkert att argumentera för att namnet Herkules är mer lättillgängligt för filmpubliken än det korrekta Herakles, men lite smått irriterande är det i alla fall.

/Tant

8 kommentarer

Filed under Ord, Studentlivet

Modig

MeridaIgårkväll stod filmen Brave på repertoaren. Jag som ändå trodde att jag hade ett hum om vad den skulle handla om blev oerhört förvånad av den totala vändning som filmen gjorde. Plus i kanten till trailer-skaparna, som vanligtvis aldrig kan undvika att avslöja saker i förtid! I övrigt var Brave väldigt mysig med alla dessa skotska dialekter och landskap, men den kanske inte direkt var något mästerverk. Sevärd är den däremot, det kan jag garantera.

Mer modig (och skotsk) var den unga kille som åkte samma buss som jag en timme innan filmtittandet. Han såg nämligen ut att vara på väg till turiststråket i Edinburgh, iklädd den traditionella dräkten med kilt och allt. Inte ens någon halsduk hade han på sig och jag frös innerligt när jag tittade på hans bara ben. Ett plus får han i alla fall för sin hängivelse, för jag känner nog ingen som skulle välja just de kläderna en stjärnklar decemberkväll när termometern står på -12 °C.

4 kommentarer

Filed under Ord

Fiktiva förälskelser

När jag gick i grundskolan så var jag i långa perioder förälskad i helt fiktiva personer. Det kan tyckas vara lite obehagligt, men det hade onekligen sina fördelar: exempelvis skulle aldrig en påhittad karaktär i en tv-serie säga något dumt om ens gosedjurssamlande eller sneda tänder. För att hylla denna förvirrade tid i mitt liv har jag därför sammanställt en lista på tre fiktiva karaktärer som jag varit vansinnigt förälskad i:

Tai 

Taichi

I den evigt pågående nostalgi-fighten mellan Pokémon och Digimon så har jag alltid stått upp för den sistnämnda, vilket än i dag orsakar utfrysning när jag sällskapar med gamla Pokémon-fantaster. En stor anledning att jag föredrog Digimon var att jag var onekligen förtjust i Tai, en av huvudpersonerna i de två första säsongerna. Jag vet inte riktigt varför jag gillade honom så mycket, kanske för att dumdristigt mod vad hett i låg- och mellanstadiet? Eller var det håret?

Det måste ha varit håret.

Lex

Lex

Under en lång period så var jag smygförtjust i den post-apokalyptiska, tween-serien The Tribe, även om jag var tvungen att ha en skämskudde väldigt nära till hands varje gång jag tittade. Anledningen var att jag gillad Lex – den ”svåra” killen och seriens mest missförstådda manliga karaktär. Lex var inte bara aggressiv mot allt och alla, utan han visade gång på gång även upp en riktigt unken kvinnosyn (och ett uselt skådespel). Mmmm, bad boys.

Legolas

Legolas

När ”Sagan om ringen”-filmerna började komma ut så var det Legolas som gällde. Orlando Blooms gestaltning av denne fagre karl blev drömmannen personifierad. Legolas-fanatismen hängde till viss del i sig till den dagen i första året på gymnasiet, då en klasskompis visade mig en fanfiction där herrn utforskade sin sexualitet tillsammans med en av Doctor Whos kvinnliga följeslagare. It was all downhill from there, så att säga.

Ni behöver dock inte oroa er för att jag skulle vara någon läskig typ som inte kan skilja på fiktion och verklighet. Så här i vuxen ålder är har jag lämnat drömmarna bakom mig och är bara sunt förälskad i min sambo, ”Mitt i naturen”-Martin och Fredrik Lindström.

4 kommentarer

Filed under Individen

Alla pratar om the Hobbit

and-my-axeSå jag tyckte faktiskt att det inte var mer än rätt att posta den här geniala seriestrippen. I vanlig ordning klickar du på bilden för källa.

2 kommentarer

Filed under Ord

En definitionsfråga

I dag på universitet tvingades jag att titta på trailern till filmen Black Hawk Down. Det var egentligen en filmvisning som var avsedd i rent analyssyfte, men jag blev så uttråkad av alla explosioner och heroiska, amerikanska män att jag ganska snabbt slutade koncentrera mig. Däremot vaknade jag till av följande konversation mellan en klasskompis och vår lärare:

Klasskompis: Hur kommer det sig att du valt den här filmen? Varför är den kvalitativ?

Lärare: Ja, alltså den är väldigt populär och den går ofta på tv.

Okej? Jag vet en mängd filmer som tycks visas minst 4-5 gånger om året på diverse reklamkanaler och jag har en känsla av att det beror mer på att inköparna fick dem till ett väldigt bra pris än att filmerna skulle vara mästerverk. Vad är annars anledningen till att alla American Pie-filmerna och You me and Dupree kan visas var och varannan vecka?

”Kvalitativa filmer” enligt min lärares och tv3:s definition. 

 

2 kommentarer

Filed under Ord