Tag Archives: humanist javisst

Jag kanske t.o.m. ska läsa en bok för att det är kul?

IMG_1385

I dag gjorde jag något som jag inte vanligtvis gör: jag gick upp i ottan för att konsumera. I dag var det ju premiär för den enligt mig bästa konsumtionshögtiden, nämligen bokrean!

Jag och mina vänner var kanske lite extra sugna på att hitta spännande titlar då vår nya lärare så sent som i går fick oss att inse att ingen av oss läser någon skönlitteratur på eget bevåg längre. Detta kanske inte är en katastrof i sig men det känns både lite tråkigt och ja, pinsamt, att erkänna när man pluggar litteraturvetenskap. Närmare 40 böcker blev det totalt för oss 6, varav 3 exemplar av Dantes Den gudomliga komedin som uttryckligen köptes för att utgåvan var fin och skulle ”se bra ut hemma”.

(Enligt principen att alla anledningar att köpa böcker är anledningar goda nog).

För mig blev det exakt noll renässansromaner utan desto mer samtida verk. Jojo Moyes Livet efter dig, Katrine Kielos Det enda könet, Ann Heberleins Ett gott liv, Virginia Wolfs Orlando och Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland är böckerna som fick hänga med hem. Kort och gott: ett gäng coola kvinnor. Kalas!

6 kommentarer

Filed under Ytligheter

No, it’s pronounced ”Fronkensteen”

Jag måste bara passa på att tacka alla hjärtligast för de goa tv-serietipsen under förra inlägget. Känner att jag garanterat kommer att ha sysselsättning under de kommande innesittarmånaderna. Om jag får någon tid över efter mina framtida maratonlånga netflixsessioner kanske jag även passar på att ta en sväng till universitet och lär mig något, men ta det inte för ett löfte.

På tal om bildning har jag precis läst Mary Shelleys Frankenstein. Det var en spännande läsupplevelse, samtidigt som den inte alls var som jag hade förväntat mig. Utöver Mel Brooks komiska filmatisering Det våras för Frankenstein, har jag bara haft den klassiska bilden av Frankensteins monster och hans historia, vilket visade sig stämma väldigt lite överens med originalet från 1818.

young_frankenstein

”Do you also say ‘Froaderick’?” 

Från Det våras för Frankenstein, klipp här.

Det var inte så att jag förväntade mig att boken skulle ha fullt lika många puckelryggiga hjälpredor och sexskämt som parodin, nej, så långt sträcker sig faktiskt min förmåga att resonera. Däremot blev jag förvånad över att så mycket av grundhistorien ser annorlunda ut. Själva skapandet av demonen avhandlas väldigt snabbt och sedan spenderar Dr Frankenstein och hans skapelse stora delar av berättelsen på skilda håll. Karaktärerna, händelserna och platserna skiljer sig markant mellan bok och filmatisering, i boken utspelar sig slutscenen exempelvis på en båt på väg mot nordpolen.

Även monstret gör mer än att släpa runt sin tunga kropp och stöna, istället har han väldigt filosofiska monologer och bildar sig genom att b.la. läsa Den unge Werthers lidande. Sen är han självfallet extremt mordisk och hämndlysten också, men det är en annan femma. Jag som i 99 fall av 100 alltid säger  ”boken är bättre än filmen kan faktiskt konstatera att Frankenstein är ett undantag: filmatiseringarna skiljer sig enligt min mening nämligen så fundamentalt från boken att de blir två nästintill skilda berättelser.

2 kommentarer

Filed under Ord

En grek eller två

Höstterminerna är för många synonymt med introduktionskurser. Så är det i alla fall för mig, som i början av månaden körde igång Litteraturvetenskap A med buller och bång. Som kan förväntas av ett humanistiskt ämne har detta intro gjort sitt avstamp i civilisationernas civilisation, nämligen det antika Grekland. Jag är fascinerad av den kultur, mytologi och kanske framförallt den litteratur som härstammar från denna tid och vill egentligen bara sörpla i mig ny kunskap, om jag bara för en kort stund får stanna vid två små, små, grekiska pet peeves som jag utvecklat:

1) Eftersom ingen i min klass kan antik grekiska (jag vet, utbildningen ställer för låga krav) arbetar vi med en rad olika översättningar av de mest relevanta verken. Detta innebär att stavningarna av de otaliga antal hjältars, gudars och vanliga dödligas namn varierar något enormt. Akilles? Achilles? Achillevs?! Den aspirerande perfektionisten i mig blir galen av att det inte finns ett rätt svar samt finner det även mycket irriterande att jag är inkonsekvent i mitt eget antecknande.

disney_hercules_pic33-560x332

2) Som det Disney-fan jag är tycker jag att det är väldigt roligt att kunna associera dåtidens stora hjältar till de färgglada figurer som jag lärde känna i favoritfilmen Herkules. Nog för att det egentligen finns ganska få likheter mellan barnfilmens roliga gudar och deras mytologiska motsvarigheter, för historieförvanskningen i just den här filmen är något jag inte bryr mig särskilt mycket om. Nej, det litteraturvetaren i mig stör sig på med Disneyversionen är att alla gudar har sina grekiska namn förutom huvudpersonen, som har det romerska. Det går säkert att argumentera för att namnet Herkules är mer lättillgängligt för filmpubliken än det korrekta Herakles, men lite smått irriterande är det i alla fall.

/Tant

8 kommentarer

Filed under Ord, Studentlivet

Rutiner

I dag roas jag av faktumet att jag i somras tänkte tanken ”det ska bli så skönt att komma tillbaka till universitetet och äntligen få lite rutin kring träning och matlagning”.

Mvh, Åt chips till lunch

6 kommentarer

Filed under Studentlivet