Tag Archives: i tidernas begynnelse

Tjugo minuter är en evighet

”Tjugo minuter är en evighet”. Detta uttryck myntade en nära vän till mig när vi var yngre. När ett ”strax” från ett par upptagna föräldrar drog ut i all oändlighet så visste vi båda instinktivt exakt hur lång tid vi hade väntat. Tjugo minuter är nämligen en evighet för två otåliga barn.

Ett par år senare tycker jag att tjugo minuter är den perfekta tiden. Kanske inte för allt, men det är i alla fall den ultimata längden för en tv-serie. På samma sätt som jag som barn inte hade tålamodet för att vänta i tjugo minuter, klarar jag nu inte av att titta på något som är längre än så. Jag kan självfallet också uppskatta kritikerrosade serier som Breaking Bad och Orange is the New Black, men jag kommer aldrig för mig att titta på dem eftersom jag tycker att de är för långa.

arrested-development

Bild.

Nej, tacka vet jag mina dryga tjugominutersserier. I år har jag haft en sån förbaskad tur att jag hittat till två som är riktigt bra. Den första är kultserien Arrested Development, som handlar om den hysteriska familjen Bluths öden och äventyr. Till en början förstod jag inte alls hypen men efter att ha gett den lite tid blev jag helt såld och detta resulterade i att jag direkt såg om alla avsnitten. Har även en väldigt icke-hemlig crush på den misslyckade magikern och ärkeäcklet Gob. Åh Gob …

FV3b8DO

Sauce.

Den andra serien är den animerade Avatar: The Last Airbender. Serien är ursprungligen avsett för barn, men konventioner är helt klart till för att brytas. Avatar är spännande, utvecklande och dessutom extremt rolig. Se den!

Problemet som jag har här och nu är att alla goda ting är tre och att ett blogginlägg känns därmed ganska inkomplett med bara två serietips. Därför undrar jag om jag möjligtvis har en läsare eller två som skulle kunna komplettera min lista med en grym tjugominutersserie? Kom igen du där som aldrig kommenterat förut (och alla favoriterna förstås!): vilken goding ska man absolut inte missa?

Annonser

16 kommentarer

Filed under Ord

Oviss trendspaning

Klev in en kort stund på Åhléns i dag för att botanisera bland resterande rea-prylar och möttes av neon och högstadieflashbacks. Plötsligt fick jag en inre bild av en hel drös småfinniga tweens, iklädda stentvättade jeans och nätlinnen med Ipod Mini-spelare i hand. Det var i alla fall min första association när jag såg vårens trendfärger, de som mitt tonårsjag kallade för chockrosa och slajmgrönt.

Untitled 2

Jag tycker ändå att det kan vara rätt kul att observera olika trender, fastän jag egentligen inte är särskilt intresserad av mode. När just neon var på tapeten förra gången var jag dock känd som ”hon som HATAR mode”. Till mitt försvar måste jag ändå säga att tonåringar tenderar att hata en hel del saker. Men det betyder inte att man inte kan ha andra lukrativa intressen som exempelvis att läsa böcker, lyssna på musik eller skapa en religion kring grannarnas klätterhortensia.

Ok, det kanske bara är jag som ägnat mig åt det sistnämnda.

 

2 kommentarer

Filed under Ytligheter

En berättelse från forna dagars julhets

ljus

I år har det faktiskt inte stått någon hektisk julshopping på schemat för min del. En endaste gång behövde jag ge mig ut i affärerna och därför har jag inga nya skräckhistorier om milslånga köer och arga kunder. Däremot var jag med om en något lustig händelse förra året som jag tänkte dela med mig av till er.

Det var den sista klappen som skulle köpas och av händelse drog jag mig mot en Lush-butik i centrala Stockholm. Jag är ingen van Lush-shoppare och därför blev jag milt förvånad när jag såg att halva butiken var fylld av säljare utklädda till fabeldjur. Jag stod nog fortfarande och stirrade när en vingprydd ung tjej glatt skuttade fram till mig och började prata om produktsortimentet.

Det var inte förrän jag hade fått höra monologen ”såhär fantastiskt bra är den här håroljan” som jag själv vågade fråga henne varför hon hade vingar på sig.
– Jahaaa, svarade tjejen. Jag undrade just varför du såg så dryg ut.

Jag kommer ihåg att jag blev väldigt ställd av hennes svar. Först undrade jag om det kunde varit så att jag faktiskt såg dryg ut. Sen blev jag mer sur över att en person som försökte sälja något till mig kallade mig det överhuvudtaget. Var det någon ny typ av härskar-/försäljningsteknik som jag inte hade koll på?

Hur som helst köpte jag faktiskt produkten hon pratade om, fast jag skulle vilja påstå att det hade mer att göra med att jag ville bli klar med julhandlingen än något annat. Men vem vet, det kanske var förolämpningen som gjorde att jag köpte den ändå?

Lämna en kommentar

Filed under Individen

Fiktiva förälskelser

När jag gick i grundskolan så var jag i långa perioder förälskad i helt fiktiva personer. Det kan tyckas vara lite obehagligt, men det hade onekligen sina fördelar: exempelvis skulle aldrig en påhittad karaktär i en tv-serie säga något dumt om ens gosedjurssamlande eller sneda tänder. För att hylla denna förvirrade tid i mitt liv har jag därför sammanställt en lista på tre fiktiva karaktärer som jag varit vansinnigt förälskad i:

Tai 

Taichi

I den evigt pågående nostalgi-fighten mellan Pokémon och Digimon så har jag alltid stått upp för den sistnämnda, vilket än i dag orsakar utfrysning när jag sällskapar med gamla Pokémon-fantaster. En stor anledning att jag föredrog Digimon var att jag var onekligen förtjust i Tai, en av huvudpersonerna i de två första säsongerna. Jag vet inte riktigt varför jag gillade honom så mycket, kanske för att dumdristigt mod vad hett i låg- och mellanstadiet? Eller var det håret?

Det måste ha varit håret.

Lex

Lex

Under en lång period så var jag smygförtjust i den post-apokalyptiska, tween-serien The Tribe, även om jag var tvungen att ha en skämskudde väldigt nära till hands varje gång jag tittade. Anledningen var att jag gillad Lex – den ”svåra” killen och seriens mest missförstådda manliga karaktär. Lex var inte bara aggressiv mot allt och alla, utan han visade gång på gång även upp en riktigt unken kvinnosyn (och ett uselt skådespel). Mmmm, bad boys.

Legolas

Legolas

När ”Sagan om ringen”-filmerna började komma ut så var det Legolas som gällde. Orlando Blooms gestaltning av denne fagre karl blev drömmannen personifierad. Legolas-fanatismen hängde till viss del i sig till den dagen i första året på gymnasiet, då en klasskompis visade mig en fanfiction där herrn utforskade sin sexualitet tillsammans med en av Doctor Whos kvinnliga följeslagare. It was all downhill from there, så att säga.

Ni behöver dock inte oroa er för att jag skulle vara någon läskig typ som inte kan skilja på fiktion och verklighet. Så här i vuxen ålder är har jag lämnat drömmarna bakom mig och är bara sunt förälskad i min sambo, ”Mitt i naturen”-Martin och Fredrik Lindström.

4 kommentarer

Filed under Individen