Tag Archives: KBT

Inre revolt

Image 2

Det är som att det pågår en liten arabisk vår inom dig, säger psykologen.

Vi pratar om mina framsteg inom terapin. Jag har försökt att göra läxan jag fick i slutet av vårt förra samtal: att jag inte ska rationalisera bort mina känslor utan istället acceptera dem och agera därefter. Jag känner att det finns en ny medvetenhet och psykologen pratar om en påbörjad inre revolution. Diktatorn, d.v.s. mitt rationella tänkande, har äntligen börjat ifrågasättas.

– Förut sökte du bekräftelse för att ditt tankesätt var det enda rätta, du ville veta att du gjorde rätt i att trycka bort känslor som du ansåg var felaktiga. Men nu börjar du alltmer inse att du har rätt att reagera som du gör.

Jag anser att vi äntligen är på väg någonstans, jag och pyskologen, men samtidigt är jag extremt förvirrad. Det känns som att jag är ledsnare oftare nu, att bägaren konstant svämmar över men utan att tömmas helt. Det är minst lika uttröttande som frustrerande och det får mig att känna mig så fantastisk dum. Hur svårt ska det vara ge utrymme åt sina känslor?

Jag vill lämna dig med en tanke: Kan det vara så att du fastnar? När jag ser på dig nu får jag så olika signaler, jag upplever att du både känner någonting och vill få ut det men samtidigt motarbetar du fortfarande dig själv. Kan de vara så att det är först nu som du verkligen får uppleva konsekvenserna av att ständigt trycka bort dina känslor, att det skapas en känslomässig splittring som gör att du inte kommer hela vägen?

Det är underligt hur han kan sätta ord på en reaktion jag själv inte kan förklara eller riktigt förstå.

2 kommentarer

Filed under Ord

KBT-Samtal

IMG_6426

Jag brukar säga att ett av mina favoritintressen är att tänka. För mig är tänkandet en aktivitet i sig och inte bara en automatisk process. Därför spenderar jag gärna mycket tid på att reflektera, fundera och bilda mig uppfattningar om saker och ting.

Jag ser mitt huvud som en fristad och mitt tänkande som en del av min identitet. Just av den anledning är det väldigt svårt för mig att veta att mitt tänkande också skadar mig. Jag har nämligen periodvis stora problem med nedstämdhet, som troligtvis orsakas av att jag försöker rationalisera bort mina känslor.

Sen en tid tillbaka går jag på samtal hos en KBT-psykolog. Han anser att jag har ett starkt självförakt. Tillsammans försöker vi att kartlägga mina tankar, känslor och mitt beteende, för att avgöra när jag tänker ”fel”. Detta gör vi genom att jag får prata om olika händelser och hur jag känt och resonerat. Sen bryter han ner mitt resonemang och visar var det leder mig någonstans.

Vid ett flertal tillfällen har vi kommit fram till att jag har två röster eller viljor inom mig, vilket säkerligen kan låta aningen schizofrent. I teorin handlar det om att jag dels har mina känslor och sedan har jag mina tankar om mina känslor.

När jag exempelvis känner mig ledsen börjar jag nästan direkt att försöka bearbeta min ledsamhet genom att tänka ”förnuftigt”. Jag försöker exempelvis ofta förklara för mig själv att det finns omständigheter jag inte tänkt på och att det därmed finns anledningar till att min reaktion är överdriven. Men mina argument hjälper sällan mig, tvärtom så blir de en kritik mot mig själv. Så istället för att bara vara ledsen på situationen blir jag besviken och arg på mig själv.

Den här veckan fick jag en KBT-läxa: Jag ska försöka att lägga till en tredje komponent till mitt inre i form av en betraktare. När en situation uppstår ska jag själv försöka identifiera mina känslor och mina tankar, men utan att faktiskt slå ihop de båda. Det känns både teoretiskt görbart och helt jävla omöjligt.  Målet är i alla fall att försöka och att så småningom lyckas. Men jag är väl medveten om att framsteg tar tid.

8 kommentarer

Filed under Individen