Tag Archives: självreflektioner

Tre små frågor

Just nu cirkulerar det en lista med 60 frågor i bloggosfären (som kan hittas i sin helhet hos exempelvis HanaPee). Jag som är lite smygförtjust i att fylla i listor, men som samtidigt är medveten om att det är av ytterst begränsat intresse för andra, har valt att korta ner den nämnda listan något. Med 95 % om man ska vara exakt. Så här blev det:

 

2. Hur gammal känner du dig? 

Min åldersuppfattning är ytterst paradoxal. På många plan, särskilt emotionellt, kan jag känna att jag fastnat någonstans i tonåren. Samtidigt har jag alltid varit lillgammal och har ett förhållningssätt till livet som kan få mig att verka nästan 10 år äldre än vad jag är. Min fysiska ålder är och förblir dock 21 år, i alla fall fram till i november.

 

14. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu? 

Jag har drömt mig bort en hel del bara den här veckan. I måndags var jag övertygad om att jag skulle kunna lösa alla mina problem om jag fick ett studentrum i Uppsala. På onsdagen ville jag helst av allt åka hem till radhuset i förorten och gömma mig under ett extra tjockt duntäcke. Sen jag i morse fick reda på att jag har möjlighet att ansöka om en praktikplats i New York har jag mest fantiserat att jag befinner mig på ett fartfyllt Manhattan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA 

60. Vilka är dina största styrkor? 

Egentligen var det motsatsen den här frågan gällde, men jag tyckte att det var intressantare att vända på det. Fastän jag onekligen har mina svagheter så har jag ju faktiskt många bra egenskaper: jag är exempelvis kreativ, jag bryr mig om andra människor och jag har dessutom en hel del innanför pannbenet. Att jag är välorienterad i 70-talets stora hits ser jag som grädde på moset.

2 kommentarer

Filed under Individen

Vardags-OCD

Jag är på väg i godan ro från universitetet. Det är då Tanken dyker upp.

– Var har du lagt din dator?

– Eh, den ligger i ryggsäcken, tänker jag tillbaka. Jag känner tyngden mot ryggen.

– Ja … fast är du verkligen säker? Du kanske trots allt glömde den?

– Fast jag packade ju ner den. Det vet jag bestämt.

– Ja … men det skadar inte att kolla igen, eller hur?

Så då gör jag det. Och visst ligger datorn där, precis som jag visste. Fast jag blev lite osäker där ett tag. Så jag sätter på mig ryggsäcken igen. Och efter ett tag måste jag titta, IGEN, om laptopen fortfarande ligger där den ska.

En annan med tvångstankar

 

Jag har flera sådana här härliga OCD-stunder i min vardag, gärna ett par per dag. Innan jag går och lägger mig kollar jag vid upprepade tillfällen att ytterdörren är låst. Min favorit är annars att jag alltid måste kolla att mitt busskort + mobil ligger där de ska i bröstfickorna på min jacka, vilket jag misstänker uppfattas som att jag har någon typ av besatthet vid att röra vid mig själv. Fast om man nu väl har bröst så kan man ju faktiskt passa på och påminna sig själv och allmänheten om detta fantastiska påfund.

8 kommentarer

Filed under Individen

How Bourgeois

I dag kom jag på mig själv med att gnälla över att jag behövde äta grönsakerna som Mörtens föräldrar odlat eftersom jag (sant citat) ”inte orkade öppna kylen igen”.

Så då skämdes jag lite.

Sen åt jag mina grönsaker och kände mig som ett sant barn av den rika västvärlden.

Det var dessutom väldigt goda grönsaker.

Lämna en kommentar

Filed under Individen

Exceptionellt oäventyrlig

Det finns en tydlig förväntan i alla frågor som berör sommaren. I varje ”och hur var semestern då?” finns en antydan att man som tillfrågad borde kunna ge en något så när spännande redovisning om en eller flera unika sommartillställningar som visat sig vara upplyftande och/eller livsförändrande. På grund av förväntan att man ska ha upplevt sin livs sommar finns det därför ingen besvikelse jämförbar med den en riktig sommar-entusiast uppvisar när man som tillfrågad förklarar att ingenting hänt. Att månad efter månad slösats bort på en trött tv-tablå och kanske en eller annan halvokej pocket.

Människor blir nämligen ledsna när de upptäcker att det finns personer i deras närhet som inte lever livet. Tiden man har på jorden är trots allt väldigt kort och antalet riktiga soltimmar är ännu färre. Alla som kan tänka rationellt borde därför alltid försöka maximera sina upplevelser och sin lycka när man väl har chansen, eller hur?

Nja, kanske ändå inte. Det finns ingenting jag avskyr mer än ett superspäckat schema. Att komma från en ledighet utan att känna sig utvilad är min mardröm och jag är en stark förespråkare av att göra ingenting. Det finns dock en fin gräns mellan att njuta av det enkla och att slösa bort sin tid, och den gränsen passerades i mitt fall tyvärr redan i början av sommaren. Att vara pank och av naturen exceptionellt oäventyrlig tycks vara avgörande för antalet genomförda aktiviteter. Och trots att jag hellre sitter under min metaforiska korkek och luktar på blommor, än turnerar Sveriges alla musikfestivaler i ett par illasittande jeansshorts, kan jag inte låta bli att tänka på att jag kanske kunde haft det lite roligare.

Om mindre än en vecka tar dock mitt fripass från ansvar slut. Då förväntas jag börja leva efter någon typ av rutiner igen och till och med socialisera med nya människor. Trots att jag egentligen längtar efter att börja känna mig produktiv igen känns det samtidigt onekligen motigt att avsluta en närmare tre månader lång exil. Det är verkligen paradoxalt. Men jag vet att jag i slutändan kommer att lämna behöva hemmets trygga vrår och även gilla det. Det är dags att satsa lite och vem vet? Kanske att jag hittar en ny vän i någon som också suttit stilla framför sin tv hela sommaren och följt gamla Top Model-repriser i brist på andra fantastiska planer.

Lämna en kommentar

Filed under Ord